Sin egen lyckas smed?

publicerat i Mugglarliv;
Godmorgon kära irrbloss, idag klev jag upp onödigt tidigt ;p. Det blev av bara farten när jag hörde kaffet hällas upp. Igår var det möte om Jordens Hjärtslag och nu är programmet faktiskt färdigt att gå ut med strax. Ser verkligen fram emot de workshops som kommer vara :). Samt utställarna, dessutom spelar min man i år vilket kommer ge en lite annorlunda touch till festivalen. Hoppas verkligen på bra väder och gärna lite värme. Förra året var jag en av utställarna men jag var en riktigt dålig sådan, och i år är jag endast besökare. Har tänkt försöka bidra med något till lotteriet, men inte före jag kommit ikapp mig till lite vänner med skapelser. 
På kvällen var det fika hos grannen där jag helt oförskämt tiggde åt mig massage vilket jag fick med bravur :). 
 
Idag måste jag på stan och släpar med mig min man dessutom. Behöver det sista materialet till 50-årspresenten. Så skum känsla att skapa något jag....tjah, inte har någon relation till alls och som inte är min stil heller. Men någon gång ska väl vara den första. Övrigt är jag kattvakt från idag och över helgen till två söta hårbollar. 
 
Och nu över till det som upptar min hjärna ;). Så man får sluta läsa här hahaha. För det första, då det var på tapeten och jag blev alldeles upprörd över det om än det inte gäller mig. Man kan/får aldrig säga till en person att den måste få någon annan att gå ned i vikt! Hur sjukt är inte en sådan sak?? En sådan sak är fel på alla nivåer. Dels är det oförskämt och tar ifrån den eventuellt överviktiga dess stolthet i att vara vuxen och egen beslutsfattare, dels lägger man ett omöjligt uppdrag på den andre. Alltså nej, bara nej. Den person som behöver gå ned eller upp i vikt, eller något helt annat som har med kropp och hälsa att göra, måste vilja det själv. Man måste vilja och man måste vara beredd på att jobba för det. Något annat finns inte. Nu när jag ändrat kost så betyder inte det att jag tvingar Eldvide att göra detsamma. HAN har inte samma behov som jag. Visst underlättar det om vi äter samma mat, men jag förstår också att han inte vill det med tanke på hur tråkig min mat oftast är. Således äter vi ofta olika mat, och vi delar upp maten och tillagar varsitt i köket. Han köper ofta choklad och äter och det vore ju galet att förbjuda honom det bara för att jag inte ska äta det. Man kan aldrig tvinga någon annan någonting. Visst är det jobbigt att till exempel vara bjuden på fika och alla äter sådant jag vet att jag älskar och jag får titta på, men sådant är livet...det är inte så jävla lättsamt och tillrättalagt jämt. Och jag vet att allt blir lättare med tiden. Igår fuskade jag med att bland annat köpa läkerol och ta några sådana under kvällen, och hos grannen fick Eldvide dela en liten godisbit med mig, en fudge. Och på bara den tuggan och läkerolbitarna blev jag konstig i måendet. Jag skulle skriva ned detta men var för trött när jag kom hem och nu har jag glömt hur måendet blev så himla klart, men det blev påverkat i alla fall. Jag kände av det lilla. 
 
Men tillbaka på detta med att ingen annan människa har ett ansvar för hur man själv lever sitt liv. Ingen annan kan hjälpa mig att läka mitt inre, att må bättre, att gå ned i vikt. Det kommer inte ske på några veckor, kanske inte ens på de omtalade tre månaderna....det är inget jag kan ta för givet, och en sak är säker...vill jag gå ned i vikt så gör jag det säkerligen inte så det märks på tre månader heller. Inte genom denna väg i alla fall, en frisk människa har andra förutsättningar. Man måste vilja själv, man måste ha bestämt sig. Känna hur för och nackdelarna väger. Tänka på hur framtiden ser ut utifrån de val man gör. När jag struntat i allt så har jag gjort det medvetet också, och vetat att så ser då min framtid ut. Att strunta i allt innbär i min ålder att kilon med tiden inte försvinner, utan kommer till, att måendet fortsätter i samma ruljans och vetskapen att med en autoimmun sjukdom kommer i stort sett alltid flera med tiden. Allt det här vet jag, och när jag struntar i allt så blir det att hålla för öronen och blunda för den vetskapen. Och tänka att jag orkar inte nu, jag har inte drivet just nu...jag ska bara bli klart med XXXXX först. Men den rätta tiden kommer aldrig. Inte den där ultimata tiden där man plötsligt vaknar kolossalt utsövd, men en vilja av stål och en mutant-ork att ändra hela sitt liv. Det händer inte. Däremot tror och hoppas jag på att förändringen i sig, på sikt, kan komma att ge en bit av just den effekten.
 
Jag är återigen inne på tanken om att jag just nu investerar för framtiden. När jag gör bra saker är det min återkommande tanke. Men förut har jag alltid alltid gjort saker som detta med vikten i åtanke först, och då jag sällan märkt några resultat så har jag inte haft motivationen att hålla det. Nu har jag en annan känsla för vad jag gör. Men det är också en ännu svårare väg att gå just nu, den är så extremt rak och typ...enkelspårig. Jag har strax avverkat två veckor, och om än jag dricker en kopp kaffe varje morgon så är allt totalt förändrat i min kost så det är att vända på handen verkligen. Det bör göra skillnad om än jag har kaffe. På sikt. Jag har dessutom honung i mitt thé så atte...! Imorgon är det midsommarfirande och jag tar med mig egen mat, och jag vet jag kommer få titta på när andra äter efterrätt vilket säkerligen blir glass vilket jag längtar mest av allt själv ;p. Och på måndag är det födelsedagen där jag också tar med egen mat och där det kommer bjudas på tårta eller liknande också. Men det ska inte vara något som jag ser som....ursäkter att fuska. Att det blir besvärligt. Eller att det skulle vara något jag inte klarar av att titta på andra som äter sötsaker. Bara för att jag verkligen längtar efter sötsaker så är det inte synd om mig, och ingen annan ska någonsin behöva rätta sig efter mig eller fundera kring hur de ska göra med en bjudning etc. Är jag smart så gör jag en egen efterrätt och tar med. En liten en.
 
Jag har så många inre -Tänk om! som ger ett pirr i kroppen. Jag ser oktober framför mig, månaden jag längtar efter för att få fira detta magiska år jag går in i, och tänk om......tänk om jag har åstadkommit något bra med allt detta till dess. Jag har flera små önskemål om hur jag vill att det ska se ut, och blir något av dem uppfyllt är jag mer än glad.
 
Nå, nu fick vi morgonbesök. Så med detta önskar jag er alla en riktigt fin dag <3 
 

Fokus

publicerat i Mugglarliv;
Godmorgon mina små irrbloss <3. Igår var det chakrakväll i templet. Lola gick igenom de olika chakran vi har, de sju vanligaste, men talade om att det finns massor av chakras egentligen. Vi vidrörde tre stycken till vilka alla var väldigt intressanta och vilka jag själv gärna tar med mig i arbete. Än mer intressant är samtalen som ramlade in på örter och hälsa, det är väl mer mitt intresseområde om än jag tycker om att arbeta med chakran också, förstås. Det var mycket stenar med under kvällen också och vi fick se den privata samlingen där det fanns vackra och exklusiva stenar. Vi får ta med stenar till Lola för att försöka få hjälp om man inte riktigt vet vad man har, så jag har samlat mina mest speciella stenar för att ta med nästa gång. De dyraste jag har, vilka då är extra små i sin storlek också. Ska bli kul att få veta namnen på några av dem i alla fall. Jag har samlat på kristaller sedan jag var 14 år :-D. 
 
Hälsoläge vs dietläge....är mest en envis huvudvärk som kommer och går ännu, men som sagt det visste jag ju nästan att det skulle komma. Jag fuskar ännu mer väldigt mycket saker, men samtidigt....jämfört med den extrema omställning jag gjort så är det faktiskt petitesser. Så som min kopp kaffe på morgonen, honung i mitt thé, när jag ätit sallad ute har jag valt mandariner vilka med 100% säkerhet legat i sockerlag...igår var min honung slut så jag tog en tesked kokossocker i mitt thé. Sådana saker. De är ändå små enligt mig. Förutom det jag redan beskrivit omhur jag åt innan så hade jag också en geischa chokladkaka till mitt thé varje kväll...vaaarje kväll...försökte Eldvide ta en chokladbit slog jag efter honom ;-D. Och som jag skrivit förr också...var vi bjudna till någon på fika så hade de alltid fixat extra mycket fika när jag skulle komma, för jag åt utan skäms, allt....kakor, bullar, glass, bakelser, allt allt allt. Så ja....jag är inte så brydd för min huvudvärk, eller den yrsel jag har haft heller. Enda gången jag lyckats bra med något som då också var på riktigt en diet, så var det lchf, men den åt jag för att gå ned i vikt enbart. Nu är det något annat i fokus, vilket gör mig mer motiverad. 
 
1 Juli har jag kört detta i tre veckor. Så då hoppas jag på lite extra sommar här igen så man får njuta av sol och värme ordentligt, för det här tunga och kalla vädret som är nu minskar inte något sötsug. Någonstans letar jag efter belöningar också, vilket känns patetiskt men det kanske är lite så vårat ego fungerar? Om jag ser till vikten så hade jag tänkt att jag skulle gå ned till sista Maj, nu i efterhand minns jag inte ens hur fan jag hade tänkt åstadkomma det ;p. Men då skulle jag unna mig ett par nya svarta stretchjeans till sommaren, och det blev det ingenting med. Nuuu...tänker jag att sådant jag redan bestämt göra/köpa under året kan fungera som belöningar, samt hur jag kommer att må i framtiden. För jag är helt övertygad om att jag kommer må bättre om än det väl inte blir några mirakel kanske. Men visst har jag önskemål........:
 
Jag hoppas få minskad hjärndimma, så att jag kan fokusera bättre och på så vis lättare genomföra saker i vardagen. Jag hoppas att....tjah ska vi dra till med 50% av inflammationen faktiskt försvinner genom allt detta jag nu gör. Det kommer påverka mig kopiöst mycket på alla nivåer. Att tillslut minska på mediciner, någonstans där ute i framtiden. Att rocacean går att bekämpa/dämpa när den inre inflammationen gått ned lite. Och efter det, att vikten rättar till sig också, att kunna gå med lätta steg, att kunna vara klädd och älska det. 
 
Det känns väldigt spännande, och jag skulle faktiskt bli chockad om jag följer detta som nu, och står där vid julafton utan en enda förbättring i något. Då skulle jag bli ledsen. Ingen vill vara sjuk, "man" tar sina mediciner för att må bättre men de bara skrapar på ytan och varje tablett ställer till med nya dumheter i kroppen. Jag är mitt i livet och ser det som att jag väljer hur kommande 40 år ska se ut.
 
Nog om det, om än det är vad som snurrar mest i min hjärna just nu. Hoppas det lägger sig efter en månad, detta totala fokus som just nu är.
Idag ska jag sätta mig och tova lite mer, det börjar bli bråttom nu så jag måste ta alla chanser till att jobba på denna skapelse. I eftermiddag ska vi ha möte i templet inför festivalen Jordens Hjärtslag som är i slutet av Augusti, och min Eldvide är med i detta så vi åker båda två. Ikväll är det kaffe hos grannen tror jag att jag hörde något om, så då ska jag släpa en liten thé-påse för att följa min diet, *påminner mig själv*. Då kanske det blir valpgos till och med :).
 
Men hörrni, det är Litha nu, sommarsolståndet. Det skedde för några timmar sedan bara. Vi hälsar Gudinnan Sunna och en ny tid tar sin början. Jag vill skriva ett separat inlägg om detta, får se om jag lyckas åstadkomma det bara ;p. Till dess önskar jag er en fin dag där ute <3.   
 

Dagens...

publicerat i Mugglarliv;
Imorse hade jag en dröm där jag var tillbaka i det här, som bilden framställer :). Åh så kul drömmen var, så många känslor :-D. Och det är inte festandet i sig jag menar egentligen utan den mer extrema och hejdlösa vildheten. Det är en stor del av min personlighet som bor någonstans där inom mig ännu. Som inte kommer ut så mycket längre. Men jag upplever att drömmen var ett positivt omen, ett tecken på att jag är på väg åt det hållet med mina val nu. Och rent logiskt så...ja-a! Det tror jag hårt på. Bland annat genom att kanske slippa lite av segheten och sådant som följer med den här sortens hälsa, men också att kanske bukfetman dämpar sig på sikt. Det sista skulle vara bra för psyket helt klart. Och hälsan också såklart. Det har blivit att tänka på vikten lite igen då min ena svåger gått ned över 16kg efter nyåret och det enbart för det estetiska som han säger. Han är sjukt diciplinerad, något jag aldrig varit. Så nu tänker jag att om det blir en förändring viktmässigt av detta också....så tackar jag och tar emot det med glädje.
 
Jag sysslar med en hel del utrensningssymptom just nu, eller omställningssymptom kanske. Och då vet jag att jag inte är 100% rätt med kosten ändå. Igår fick jag i mig ovanligt mycket fruktos, samt att jag fortfarande dricker kaffe. Men för mig blir det en mjukare övergång på detta sätt....hur jag ska kunna sluta med kaffet vet jag inte. Men dragit ned till en kopp på morgonen istället för en kanna i alla fall.
 
Känner mig förväntansfull för framtiden, men behöver komma upp ur nuvarande process kroppen sysslar med bara, så jag orkar lite mer och inte är så yrslig ;p, för den biten är säkert omställningen nu och inte för lite fett då jag reglerat det ganska bra. 
Efter att svåger fyllt år nu på måndag är det nog dags för mig att börja planera min födelsedag också, göra en budget i första hand. Förmodligen seriöst bjuda in folk också för att få en överblick över hur många det kan bli. Sedan kommer jag inte orka fira min födelsedag på tio år haha. Förmodligen tar jag mig vatten över huvudet meeen....det är ju nära vänner och familj så de står nog ut med det mesta och det blir som det blir. Och börjar jag planera nu...då betyder det en gigantisk framförhållning. Det är rätt länge kvar, men som vi vet så...vips har tiden gått.
 
Jag har fått väldigt många fler läsare nu på inläggen som rör hälsan och AIP-kosten. Intressant. Men det är kul om en sådan här resa kan intressera. Tänk om jag står där på min födelsedag och har kunnat...ja kanske ta bort ibuprofen helt och hållet, eller kanske minskat lite på den hemska plaquenilen OCH att jag mår bättre. Hur awesome vore inte det?! Det är drygt fyra månader dit nu. Det verkar ta tre månader för tarmen att läka helt och att cellerna byts ut. Vilket jag sabbar lite med mina mediciner förvisso men det får gå i omgångar detta. Jag ska återintroducera silvret igen om någon eller några veckor också. En sak jag kan gilla med att leva så här är känslan av kontroll. Men det har bara gått 1½ vecka ännu förstås, i längden lär jag inte jubla. Jag är mer än sjukt trött på maten redan och läste igår recepten på plaeoteket....lamm.....okej, hur ofta äter man lamm?! Och lever var den andra maträtten och det är nejtack. Det kryddades med...salt ;). Jag skulle behöva lite mer arbetarklass-recept men utan lever haha. Jag ska allt ta kontakt med den där Karl Hultén!
 
 
Jag tror det är lite för lite män nu igen. Tycker inte ni också det?! Jag tänkte på det i drömmen inatt då jag äntligen fann en AC/DC-skiva att slänga på bland all horribel musik som spelades där jag befann mig. Män, bra musik, doften av bensin och snus....kromade hojar och läder. Det är en del av det goda i livet som behöver få mer ljus på sig tycker jag. Särskilt nu när goda saker man äter fallit bort. Känns som en stor lucka för tillfredsställelse fallit bort, och jag lever för tillfredsställelse. Om det ens går att böja ordet så ;). Slutpoäng....mer män behövs! Och i samband med det ett större bejakande av att man själv är okej också, upp med självförtroendet helt enkelt! Det bör gå att tvinga fram hahaha.